emily

Personlighet - genetiskt betingat eller uppfostran?

Det är få människor som tror att föräldrarnas uppfostran inte formar barnens personligheter alls. Hur mycket de formas är däremot extremt omdiskuterat. Vissa forskare anser att personligheten till stor del beror på de gener vi föds med. Jag skulle vilja säga, att det är tvärtom.
 

Personligheten är en produkt av de erfarenheter och upplevelser vi har, framförallt som barn, eftersom vi är som lättast att påverka då. Att ett barn går i förälderns fotspår, väljer samma yrke eller levnadssätt, tror jag är slutskedet av denna utvecklingsprocess med föräldrarna som förebilder. Det är inte heller ovanligt att barnet väljer en helt annan väg, oftast mot föräldrarnas vilja. Det kan också ses som ett led i den processen, eftersom barnet då klart tar ställning mot föräldrarna, något som är ett tecken på sökande efter uppmärksamhet.

I många av samhällets extrema grupper ser vi tydliga tecken på hur uppväxten format den nuvarande individen. Exempelvis berättar den forna nazisten Johnny om detta, i artikeln "En avhoppares berättelse". Den grupp han sökte sig till bestod av en stor grupp vilsna, arga och missförstådda pojkar. Forskning visar, att de nazistiska grupperna består till stor del av individer som växt upp med våld eller missbruk, precis som Johnny själv. Dock så anser jag att det är lika vanligt att medlemmarna i dessa grupper under sin uppväxt haft en enorm längtan efter uppmärksamhet. Därför delar jag upp dessa vilsna människor i två huvudgrupper. En grupp, som växte upp med någon form av våld, hot eller extremt hat i sin omgivning. Många i denna grupp är troligtvis barn till missbrukare, eftersom dessa har lätt att lösa problem med våld. De barnen utvecklar ett enormt hat mot samhället, men kanske framförallt mot dem själva.

Den andra gruppen är de som växt upp med föräldrar som under barnets uppväxt inte alltid funnits där för att ge den uppmärksamhet ett barn behöver. De kanske är bortresta mycket, eller helt enkelt inte vet hur mycket man "bör" bry sig om ett barn. Det finns många aspekter som kan diskuteras i denna fråga. Framförallt vill jag poängtera, att ett uppmärksamhetssökande barn inte behöver tyda på dålig uppfostran. Här tror jag att gener och anlag spelar in. Vissa människor föds med ett större behov av uppmärksamhet än andra, utan att på något sätt vara sämre för det.

Som förälder är man konstant rädd för att göra fel, eftersom media aldrig låter oss glömma hur viktiga föräldrarnas handlingar är för barnets framtid. Denna rädsla tror jag dock i de flesta fall, är obefogad. Ett barn som växer upp i en kärleksfull familj, har goda möjligheter att klara sig bra i världen. Det kommer alltid att finnas problem, men ett barn som under sin uppväxt blivit behandlad med kärlek och respekt, kommer att finna verktygen för att övervinna dessa problem och utvecklas vidare som människa.

Bilden föreställande skon och fotavtrycket representerar förändring för mig. Så därför uppmanar jag er alla: Om du träffar på någon av dessa människor, som redan hamnat fel i livet - använd all den respekt och förståelse som du kan uppbåda. Det är med mänsklig respekt och logiska resonemang, inte utfrysning och bestraffning för tidigare handlingar, som vi bör välkomna dessa människor in i samhället igen. Det är aldrig för sent att förändras - så varför inte börja nu?

En liten historia sådär på kvällskvisten:

När mamman satt i köket och läste, hörde hon sin 7 åring som lekte i

sitt rum med sina nya tåg.

- Ta plats, dörrarna stängs, sa grabben. Mamman log.

- Välkommen till SJ, sa grabben. Vi hoppas att Ni får en riktigt

trevlig resa med oss idag. Mamman log igen.

- Och för allas trevnad, vi ber Er att inte sitta med Era skitiga jävla

fötter på sätena. Mamman slutade le och rusade in i rummet.

- Varifrån kommer det där språket? Sådana ord vill jag aldrig mer höra,

skrek hon. Som straff får Du inte leka med Dina tåg, Du får sitta där

och skämmas sa hon, varpå hon tog tågen, gick ut ur rummet och stängde

dörren. Efter två timmar tyckte hon att han hade lidit nog, det var

egentligen inte så farligt det han sa, så hon gick in till sonen, gav

honom tågen och sa att han fick fortsätta leka. Hon gick tillbaka till

köket.

- Ta plats, dörrarna stängs sa grabben. Mamman halvlog.

- Välkommen till SJ, sa grabben. Vi hoppas att Ni får en riktigt

trevlig resa med oss idag. Mamman log, den här gången lite mer.

- Och för allas trevnad, vi ber Er att inte sitta med Era fötter på

sätena. Mamman log nu ordentligt, glad att grabben hade lärt sig,

glad att hon hade agerat rätt.

- Och vi på SJ vill be om ursäkt för den två timmars långa försening

som inte beror på oss, utan på den där jävla surfittan i köket.

Och en liten dagens:
Kläder: Arvids mjukisbyxor, grått ribbstickat linne, sockar. Lagom avancerat för en söndag.
Smink: Det är söndag. Och jag har inte gårdagens smink på mig. Vad tror du? :)
Frisyr: Stor jäkla knut längst bak, som jag satte upp när håret var blött. Snacka om fuurrrr sen.
Läsning: Mark Levengoods "Hjärtat får inga rynkor". Det enda som är bättre än en Mark Levengood-bok är en Mark Levengood-ljudbok!

Låt: Ingen. Är så less på all musik!!! Men just nu lyssnar jag på McFlys låt She left me iallafall.

Mat: Lax med pasta.. Se nedanstående inlägg.

Vill ha: Ny mobil. Ny kamera. Ny mp3spelare. Ny musik. Väldigt materialistiskt.

Favorit: Min pojkvän. Som alla andra dagar.
Köp: Mat. Mycket spännande va? =) Fast sen investerade jag i ett IKSUkort också. Värsta roligt!!!!
Humör: Sentimental men lite trött. Kommer nog somna ovaggat inatt.
Göromål: Träning. Trots förkylning. Duktigt va?

Borde: Skriva mitt tal. Men imorgon ska jag börja. Helvete. Helvete!!! Jag har glömt att mejla min svenskalärare. Helvete.
Beroende: Vaniljparfym.

Längtan: Tills jag får åka hem till min Sparv
Skit: Att jag har glömt att mejla min svenskalärare för att få uppgiften som ska vara inlämnad på tisdag. Helvete.
Bild: På Mark. Han ser så snäll ut :)