emily

I don't do bright and shiny.

Citatet är taget från Greys anatomy, avsnittet när Meredith ska träffa Dereks mamma. Och det hade lika gärna kunnat vara jag. Jag har hela mitt liv velat vara den där glada, sprudlande personen som alla gillar. Jag har alltid velat att folk ska säga "Jaha hon, som är så gullig" eller något i den stilen.

Mn jag har insett att jag inte är en glad, sprudlande person. Långt, långt ifrån. Jag är ledsen, ledsen på ett sätt som aldrig verkar gå över, och som altid har funnit där. Jag har alltid känt mig som ett miffo, som någon som inte hör hemma, för alla andra är ju så förbannat GLADA. Jag tycker att det är jobbigt att umgås med tjejer för då blir det bara tydligare vilket freak jag är. Bristen på kontroll över sociala situationer har jag försökt kompensera på många sätt - självsvält (funkade inte så bra, jag gillar trots allt mat), isolering (funkar inte heller jättebra, jag gillar att prata) och planering intill besatthet (funkade bättre, tyvärr). Men det som funkade absolut bäst, som verkar SÅ logiskt (ironi) är att acceptera att "Okej, jag är inte som alla andra, men jag kan vara bättre på andra saker". Och som jag har försökt. Och, till viss del, lyckats. Jag har jävligt bra betyg. Jag har ett bra resultat på högskoleprovet. Jag har en lyckad och omtalad tävlingskarriär bakom mig. Jag har en ännu bättre framför mig. Jag har inte bara ett, utan två jobb. Jag har försökt på så många sätt att göra mig oumbärlig, allt för att kompensera att jag är ett jävla miffo.

Och sanningen? Ingenting har funkat. För även hur bra jag lyckas på ett prov, på en tävling, på jobbet, hur många människor som säger att dom tycker om mig, så hör jag ändå den där lilla rösten i örat "Du är värdelös och dum och ful. Folk tycker att du är ett jävla freak.".

Det här är det mest sanningsenliga jag skrivit på länge. Det mest sanningsenliga jag tänkt på länge. Det är grunden till min personlighet, grunden till mitt nuvarande beteende. Och fan, fan, FAN vad jag hatar det.

Men det ska inte vara såhär längre. Jag vägrar känna såhär. Jag ska igenom det här, om jag så ska dö på kuppen. Jag tänker inte hata mig själv längre, för (logiskt nog) så vet jag att jag inte behöver det.