emily

Alla äldre pratar om att det här är den roligaste tiden i hela livet typ, med balen och studenten. Och då undrar jag...

Hur fan tänker ni?

Visst kunde denna tid kanske vara rolig - om man hade tid att känna efter! Har så enormt mycket att göra hela tiden att varje tankestund är ett slöseri endast värdigt ett i-land storlek medium.

Jag vill ha ork att känna efter! Jag vill orka rida min häst! Jag vill orka vara snäll med min familj! Jag vill orka älska min pojkvän! Jag vill orka med mina 3 (!) jobb! Jag vill orka planera det sista inför balen och studenten! Jag vill orka med min ångest som kväver mig vissa dagar...
 
Men energin räcker inte till allt. Jag känner efter en gång per dag, precis när jag ska gå och lägga mig. Jag rider min häst typ två gånger i veckan. Jag är snäll med min familj ungefär lika ofta som jag känner efter. Jag älskar min pojkvän hela tiden men orkar endast prata om det, nästan aldrig visa det. Jag orkar med jobben, men stressar som en tok för att göra det. Jag har fortfarande varken bil, smycken eller skor till balen. Och ångesten som är svart, tung och kvävande, den stryper mig, den äter upp mig inifrån. Jag hatar min svaghet, hatar mina patetiska behov, hatar min äcklighet.

Och nu ska jag fortsätta skriva min samhällsuppgift som ska in idag. Hörde jag någon nämna ordet stress?

Den vanligaste frasen jag använder these days måste vara: "Mitt liv alltså!". Jag sitter och äter middag. Någon ringer med en fråga om majtävlingen. Hinner knappt sätta mig ner efter avslutat samtal, så ringer det igen. "Mitt liv alltså!".

Har varit och ridit Carabus på Surf, är hemma och på 5 minuter gör jag tre hösilagesäckar, byter om, tar loss transporten från bilen och packar grejer för att åka till Magnus. "Mitt liv alltså!"

Är på fest till klockan 2, kliver upp halv 7 och åker på tävling till Sikeå med Ida. "Mitt... (gäsp)... liv.. alltså"

Har 3 miljarder uppgifter i skolan, tar på mig att jobba. (tyst, eftersom jag inte har tid att säga något)

Har nationella provet i matte c imorgon, och ska jobba ikväll. MITT LIV!!!!!!!!!!

Och nej, jag är inte panikslagen, desperat eller nånting. Bara en aning, en liten liten aning rubbad för tillfället.

Igår kväll kom min älskade pojkvän hem. Det har varit en skön helg ensam hemma, men från lördag kväll så behövde jag verkligen honom.. Så när han kom hem kändes saker plötsligt mycket, mycket bättre. Med honom i närheten vågar jag känna efter hur saker verkligen känns, istället för att bara tränga undan och glömma. Han ger mig trygghet och stadga som ingen annan någonsin kan rubba. Och samtidigt så blir jag alldeles pirrig i hela kroppen så fort jag är med honom. Känslan att få krypa in i hans famn är helt obeskrivbar...