emily

Hästar är underbart men oj så mycket tid det tar! Ändå känner jag att jag aldrig hinner med att rida så mycket eller så länge eller så ofta som jag vill. Hur detta ens går ihop fattar jag inte. Igår och idag red jag Carabus på Innertavlebanan.

Igår var det mörkt som fan och han var spänd och inte så jättekul... Han har typ kommit in i 5årstrotsen och börjat kasta upp huvudet och råspringa i övergångarna från galopp till trav. Jag känner mig som världens sämsta ryttare när han gör så!!!! Men idag jobbade jag verkligen järnet i 50 minuter (med regelbundna skrittpauser - snarare för min skull än för hans) på att få honom att acceptera tygeln, bjuda jämt i båda sidorna och komma upp lite i formen. Och nog gav det resultat! Trots att jag satt i en förhatlig hoppsadel(vilket jag inte gjort nu på typ... två år) så fick vi som in ett flyt, ett gung som resulterade i en rätt trevlig häst med bra bjudning. I hans senaste växtfas har han blivit mycket mer avlång än tidigare, vilket till viss del gör att han känns mer vuxen och kontrollerad, men också gör att han känns lite stummare i steget och inte riktigt har lika bra överrullning som tidigare. Förhoppningsvis är det bara en fas och att han sen när han sätter muskler är tillbaka till starka, luftiga SuperCarabus! :)

Och Ella då... Mitt hjärta, min kärlek och min ångest. Är det rätt att behålla henne, är hon för stor, är jag för kass, är hon normal, är hon typ världens sämsta 4åring som någonsin gått i ett par järnskor? Alla dessa frågor snurrar konstant i mitt huvud. I vanliga fall brukar jag lätt kunna slå bort alla taskiga kommentarer eller griniga nålstick från folk men när det handlar om min Ella tar det så jävla hårt. Även fast jag är medveten om alla hennes brister vill jag typ gråta och täcka henne i tjocka innertäcken bara för att ingen ska se hennes toppiga kors och rida i mörkret för att ingen ska se att hon inte kan galoppera utan att flänga med huvudet eller inte sitta upp för att folk inte ska se att hon inte kan stå still... Und so weiter. Eftersom hon är min första unghäst, som jag köpte emot mångas råd, som jag fått ta så mycket skit för så spelar hon roll. Hon spelar stor roll. Och det gör att alla taskiga eller obetänksamma kommentarer svider mer än tusen nålar, särskilt de perioder som jag själv tvivlar.

När jag hade Blondie var jag alltid omringad av Ja-sägare, bara för att hon var så himla vacker och duktig på tävlingarna. Men med Ella känns det som att hela världen är emot oss, på grund av hennes toppiga kors, utstickande höftben, hennes oförmåga till samling och hennes oförsiktiga (på gränsen till brutala) beteende.

Min häst heter Ella. Hon är ganska ful. Men hon är 4 år gammal. Hon har gått en 90 cm hoppbana felfritt flera gånger. Hon har fått 63% i en LC och vunnit över 24 andra (vuxna) hästar. Hon är inte rädd för nånting och kan hoppa ut från sin hage även fast staketet är jättehögt.


Och framförallt så liknar hon ingen annan häst i hela världen.
Min tuffa, modiga, älskade kråkunge ♥

I think we look good on each other