emily

Jag misstänker att det jag kommer skriva nu kommer att låta otroligt osympatiskt. Men, on my own, here we go!

Hörde av M idag, vi smsade litegrann.. Han var tydligen fortfarande ledsen och sådär.. Och själv tänker jag knappt på det. Jag saknar honom som person, men inte alls som pojkvän. För mig blev det som så himla tydligt att vi inte skulle vara med varandra, det var som om någon drog bort skygglapparna och visade mig hela bilden, visade alla sidor av saken. Och när han blev så himla chockad, och förstår inte alls varför, och sådär.. Då blir jag nästan lite.. irriterad. Alltså.. visst, vi matchade bra och hade kul. Men egentligen, hur hade han trott att det skulle funka med den enorma åldersskillnaden som det ändå var? Hur kan det komma som en överraskning? Jag förstår inte riktigt det.

Min teori är iallafall att det är för att han är så säker på vad han vill, har han bestämt sig för att något går så går det bara.. Och jag är verkligen tvärtom. Jag ändrar mig 520 gånger innan jag bestämmer mig och sen ändrar jag mig konstant efter det också. Alla killar jag dumpar verkar alltid bli så förvånade, och varje gång frågar jag mig - Fattade du inte vem jag egentligen var? Fattade inte du att det här inte skulle hålla? Fattade du verkligen inte att jag inte var att lita på?

Gud. Det här inlägget kom att hamna om mig istället för om han. Iofs så handlade det väl tyvärr aldrig riktigt om honom..

Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig
Jag räcker inte fram
Men, Du har så svårt att vara ensam,
så Du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där

Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv,
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig
Du spelar nåt slags spel
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig"
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt
Stackars dumma "lilla mig"
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej
Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig.

Jag skulle vilja ändra den sista raden. Och det värsta utav allt: Den här sången - från mig - till mig.