emily

Många frågar varför det tog slut mellan mig och Arvid.. Och jag kan verkligen inte svara på det på ett sätt som får någon att förstå. För att förstå måste man nog känna mig  bättre än de flesta.. En av mina bästa kompisar sa: "Men Emmy, så fort saker blir vardag så flyr du. Du står ju inte ut med vardagen". Det är nära sanningen, men inte riktigt rätt.

I början av ett förhållande håller man alltid varandra på avstånd. När då personen jag är tillsammans med slutar hålla det avståndet och börja lita på mig, då får jag panik och flyr.

Egentligen tror jag att det i grund och botten är prestationsångest - ångest över att inte räcka till när någon litar på en. Varför skulle jag räcka till, varför skulle jag kunna göra någon lycklig? Det är de ologiska, men ack så starka funderingarna som styr mina tankar.

Samtidigt är jag så rädd för att vara ensam, i bara mitt eget sällskap. För så länge man är tillsammans med någon, så är ju den till viss del ansvarig för ens lycka. Och om jag är själv, så är bara jag ansvarig för min lycka.


Jag är medveten om alla dessa saker. Ändå slutar det alltid såhär. Fan.