emily

Ångesten låg som ett tryck över bröstet igår och gjorde det svårt att andas. Det är så obehagligt och obekant, fast samtidigt så känns det precis som det alltid gör... Kommer ihåg första gången jag kände så, jag var väl kanske 15? Den skräcken, den låsta tanken, det går verkligen inte att beskriva för någon som inte känt det tidigare. Nu för tiden får jag det så fort jag är stressad eller funderar mycket över något. Önskar bara att det gick att på något magiskt sätt trolla bort det.. Som vanligt är jag inget fan av lösningar som kräver mycket ansträngning, idiotiskt nog.

Magnus frågade mig igår varför det blir såhäe. Varför jag alltid får såna här perioder. Och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag har en liten del av svaret, men resten, nej.. Det är jag nog inte rätt person att svara på.