emily

Såhär efter studenten känner man pressen att vara så lycklig som man aldrig varit. Alla pratar om hur skönt det är att vara fri, och hur underbart det är att slippa plugga, att få se världen och verkligen leva.

Men sanningen? Min sanning? Jag känner mig inte fri. Jag känner mig pressad mot en klippkant, som att någon annan vill prova om mina vingar håller. Själv skulle jag hellre stanna kvar i allt det trygga, välbekanta. Stanna kvar i en värld där jag är bra, stanna kvar i den värld som jag vet spelreglerna. Allt det nya är skrämmande, pressande, och framkallar den prestationsångest som ligger så nära ytan. Jag försöker fokusera på dom sakerna som ger mig självförtroende, ger mig trygghet, men jag pressar för hårt, resultatet blir bara motsatsen av vad jag vill. Jag vill vara bra, jag vill vara behövd, jag vill vara säker. Men i min värld är jag varken bra, behövd eller säker på någonting. Jag är i skarven mellan två världar, och sitter fast hårt som fan med ena foten.

Peace out.